När man var liten och var på fest

Då satt man vid ett litet runt bord med de andra barnen på festen. Man kände inte alltid de andra. Och det kunde blir litet pinsamt på något sätt. Ingen ville liksom ta initiativ till att prata. På bordet var det festligt dukat med girlanger, hattar och små smällare med snören. Man kikade ibland över axeln för att se om mamma eller pappa tagit för sig av mer vin. Det var på så sätt som man visste hur länge man skulle vara kvar. Det låter kanske hemskt, men det var det absolut inte. Men vinglaset var på ett sätt ett mått på hur lång tid man skulle sitta kvar vid bordet. Så plötsligt hände det. Vi åkte hem. Åh Gud, vad underbar den känslan var. Att sitta ihopkurad i en taxi i total tystnad och bara åka hem till sitt trygga hem. Ta av sig det till utseendet virkade strumpbyxorna och sätta på sig pyjamasen. Så mysigt!